vågaviljaflyga.blogg.se

14.38 exakt rullar tåget iväg, bara ett fåtal snabba steg bort är jag. Men det är försent, tåget rullar och jag saktar ner farten, sänker huvudet. Jag hade ju planerat allt så bra, jag skulle springa ner till stationen och ta det tidiga tåget för att slippa få mitt hjärta utslitet i Bromölla. Fan. Men vad skulle jag göra? Mer än att sätta mig under ett tak, ta skydd från regnet som började falla istället för mina tårar. De tog ut varandra och jag föredrog regnet, det kunde jag gömma mig från. Jag behövde inte nödvändigtvis möta det eller känna det. Med Per Gessle i öronen, han älskade Per Gessle, satte jag mig ner på en allt för gammal bänk, fullklottrad och nedsmetad med gamla färgglada tuggummin. Tänkte, förberedde mig, en hel timme förberedde jag mig på att möta sorgen som hade kunnat bli en lycka, en sjuhelvetes stor lycka, men som blev en ännu större sorg.

15.35 går jag ut på perrongen. 15.36 kommer tåget.15.37 tvekar jag, jag kan ju vänta en timme till och ta ett senare tåg, jag frågar mig själv om det är rimligt. 15.38 ger tåget sig av, med mig på.

Det är fullproppat och att leta upp en plats är inte möjligt, inte för mig. jag vill inte sitta bredvid  någon jag inte känner, vill inte föra samtal om min nya utbildning med folk jag nästan känner, de min mamma känner eller till och med mormor. Istället stannar jag vid sidan av dörrarna  och tar ett stadigt tag om en av de gråa stängerna bakom min rygg för att inte trilla när spåret tar en kraftig sväng. Jag håller i mig, hårt, står stadigt och väntar i 13 minuter på smällen.

Tåget stannar vid stationen, folk går av, folk kommer på. Massa folk kommer på och däribland kan jag skymta en röd keps. Ägaren till den röda kepsen ställer sig på andra sidan dörren, precis nedanför den lilla trappan som går till de fullsatta sittplatserna. Det är folk överallt och han ser inte mig, dock ser jag honom. Jag tänker på hur många gånger jag haft chansen att säga något, chansen att visa något. Jag tänker på hur ont det gör att faktiskt se honom. Jag undrar om han någonsin kommer försvinna, om jag som tant kommer stelna när jag ser honom.

15.58 är vi framme och jag samlar ihop mig själv och mina grejer för att börja röra mig utåt. Hamnar mitt i folksamlingen och måste tränga mig ut samtidigt som mina ögon bara letar efter en enda person. Jag ser honom inte men jag letar febrilt, vill inte stöta in i honom samtidigt som jag vill dela alla mina ord med honom. Jag letar och ser inte var jag går. Snubblar baklänges ut genom dörren och landar stående, rygg mot rygg med en hjälpsam hand som håller mig uppe när jag egentligen skulle ligga på asfalten. Följer handen, armen, upp till ansiktet och blir livrädd. Han håller mig uppe från marken men ser till att jag snubblar allt som oftast. Allt går så snabbt, rusar, han säger “Oj! Hej!” ler och vinkar hejdå. Jag står kvar, förstenad. Det var detta ögonblick jag fasat över så länge, längtat efter och försökt att undvika. Det var detta som betydde allt för mig, men som för honom inte var något annan än ett möte med en före detta klasskompis. Han hälsade och vinkade hejdå, det är så det går till. Men det är aldrig så jag vill ha det, blir aldrig nöjd med det lilla, vill bara ha mer och mer och kan inte kontrollera något.

Jag står stilla kvar på perrongen, tåget har gått, ingen är kvar på den ekande plattformen i betong, jag är ensam kvar och där står jag. Förblindad över det jävliga som nyss inträffade. Jag hade ljugit för mig själv, visste att jag inte skulle hinna med det tidiga tåget, visste att jag inte skulle vänta på det senare, visste att vi skulle stöta på varandra, ville att vi skulle stöta på varandra. Jag hade förberett en dialog, något mer än ett hej eller hejdå. Det hade jag ju också fått, jag hade fått ett oj. Men inget gjorde mindre ont för det. Det var inte så här det skulle gå till.

Alla andra var helt inne i sina egna liv, förstod inte varför jag stod där helt ensam med tomma tågspår på båda sidor. Men det gjorde jag, jag stod ensam. Jag sprang ensam, jag flydde ensam. Ensam insåg jag att bussen snart skulle gå, den skulle inte anpassa sig efter mig, den skulle inte bry sig om att jag inte kunde röra mig, att jag stelnat. Men jag var tvungen att gå, måste hem. Måste få vara självvalt ensam och gräva in naglarna i handleden, inte så hårt att det gick hål, men tillräckligt hårt för att smärtan skulle lindra den inre smärtan, den som inte gick att laga med annat än kärlek. Så jag åkte buss hem, själv. Hoppade av efter tjugo minuter och åkte tio till i en ny. Allt ensam, utan honom, utan någon.