vågaviljaflyga.blogg.se

Det är så mycket jag borde bry mig om men jag orkar inte. Det är så mycket jag borde tänkta på men jag ser till att alltid vara upptagen och sedan jobba. Och borde nog skriva om att förlora någon. Inte till döden, men till någon annan. Hur det är värre än att göra slut med en vän, värre än att förlora en kärlek, värre än att mista sin bästa vän. Det värsta är att ge bort din soulmate till någon annan som nu är hennes soulmate. Hur lång är återhämtningstiden på 19 och ett halvt år? För jag saknar ju att komma hem till henne och gå runt hela huset o leta efter henne. Hälsa på min andra familj, landa i hennes säng. Ta powernaps innan varje fest. Saknar att ligga i hennes säng och inte göra något, skratta, kolla på dirty dancing. Saknar ju henne och det är så mycket i mitt liv som påminner om henne. En kärlek slutar man följa överallt för att inte bli påmind men det kan jag inte. Och det sorgliga är att jag inte tror att hon bryr sig när hon kanske tror att jag inte bryr mig.

När jag ställer mig på vågen är jag tio kilo lättare men hjärtat är tyngre än någonsin. För igår skrev han att han är hopplöst förälskad i någon annan och jag försökte skämta bort det men var bara tom. Och mamma säger att jag har blivit smalare och hon säger att det är fint, vet inte hur mycket hon provocerar. Men hon säger att jag inte får sluta äta o egentligen är hon avundsjuk. Men jag är sjuk hela tiden, blir så lätt förkyld och är så trött. Har ont i hela kroppen och det kanske har ett samband. Men nu ska jag aldrig mer titta åt hans håll, jag ska skita i kärleken och börja strula runt igen. Vänta på sommaren.

I soffan, samma soffa som blivit lite mer nedsjunken på precis samma plats vid denna tidpunkten varje torsdag i tolv månader.

Hon hade lyssnat på somrar och prov, hur de varit roliga somrar och väl godkända prov. Hur kärlek hade kommit i överflöd från alla håll och hur den aldrig riktigt blivit sedd, aldrig fått någon uppmärksamhet. Öronen hade tagit in varenda ord om hur inspiration blivit till ouppnåeliga mål och hur bra musik förvandlats till spikar som rev fram tårar. Prestationsångest och existentiell ångest hade kommit på tal. Vad skulle livet innebära. När surfing eller fotboll inte var alternativ, när skrivandet dött och fotograferandet blivit för dammigt. Vad var livet då? När vänner som sviker tar mer plats i huvudet än de som skulle offra livet om det blev nödvändigt. Ansiktet hade varit nedtryck i kudden så många gånger. Men ändå fanns där något som var menat för leenden.

När vintern kom blev händelserna djupare, kallare och lösare. Som snön. Snön som framkallade allergier, inga andra reaktioner än tårar. Hårtoppar klyvdes och ingen klipptid bokades. Hon började oroa sig för att problemet aldrig skulle bli synligt. Samma jeans varje gång, en ny förkylning varje gång. Hur kunde så många bakterier hitta till en redan infekterad kropp. För depp är också en bakterie. Depp var ett ord en bästa vän hade hittat på. (De kunde hålla händer och gråta när de sa jag hatar dig depp). Fan, kom på det nu då. Inget är ju egentligen så dåligt nu längre.

Med våren kom nya reaktioner. Inte pollen. Förväntningarna. På att allt skulle bli bättre. Förra våren hade varit första gången. Stoltheten över att ha vågat hade hjälpt till hela vägen. Kanske lika mycket som den hade sänkt för var det verkligen möjligt att vara så här svag. Så svag att hjälp behövdes för att stå upp. Men det var då. Skelettet var starkare och benen kunde enkelt hålla upp en kropp nu.

Torsdag efter torsdag hade hon lyssnat på en livshistoria som berättades från början. Säkerligen hade inte allt kommit med, men tillräckligt mycket för att hon skulle förstå var felet låg. Vilken bugg som behövde fixas. Synd bara att inte rätt person kunde se det. Vännerna runtomkring hade aldrig varit så nära och så bra som nu.

Sara skrev ner några siffror på en bit 20 grams papper, hon skrev snirkliga krumelurer med svart kulspetspenna. När tio siffror var nedskrivna räckte hon fram lappen.

-Här, du vet att du kan ringa när som helst, om du kommer på något. Jag känner att vi är nära nu.

Förvirrat togs lappen emot och conversebeklädda fötter stegade ut ur rummet för sista gången. Vad hade hon menat med “vi är nära nu”?

Det regnade ute och fötterna klampade i vattenpölar med grå asfalt som botten. Lika grå som insidan av kroppen i conversen kände sig. Varje torsdag. Detta året av besök i det vita rummet med stora fönster och en divan uppställd mitt i rummet hade inte gett något resultat. Hon hade sagt att detta var ett speciellt fall, att svaret inte kunde ges, att det måste upptäckas. Och det var nära nu.

Molnen skingrades från himlen och solen värmde igen. Då kändes det i hela kroppen och en hand sträckte sig efter en mobil i en jackficka. Ett tiosiffrigt nummer knappades in och signalerna gick fram.

- Sara Hult, terapeut.

- Var det verkligen så enkelt?

- Inget i livet är enkelt.

- Du får allt att låta så kryptiskt.

- Jaja, kom du fram till något eller.

Tvekande, andetag.

- Jag vet inte hur man är lycklig, eller hur?

Det kändes genom telefonen hur hon log. Men hon sa inget, lät rösten fortsätta.

- Jag har aldrig på riktigt varit lycklig och nu när allt är så bra så vet jag inte hur jag ska göra. Vet inte vad jag ska göra av lyckan.

- Du har blivit lycklig men du vet inte hur man är det.

Antikropparna till bakterien depp hade skapats.