vågaviljaflyga.blogg.se

När Ted letade upp henne hade hon precis hittat en flaska vodka som hon gömde innanför jackan när hon följde med honom utan att protestera. Frida och Isabelle satt kvar i soffan där de suttit större delen av kvällen efter att berusningen försvunnit, som den gjorde bara några timmar efter att de kommit trots all den mängd de tagit ur Ilmas flaska. Ted tog Ilma i handen och ledde henne ut genom dörren och nerför gatorna tills hon kände sand under fötterna. De hade kommit ner till stranden och fortsatte ut på bryggan. Den var helt tom och det enda som hördes var skvalpandet av vågor mot träbryggan och ett avlägset ljud av dunkande musik. Längst ut där bryggan gick ut på båda sidorna satte de sig ner. Det tog lång tid innan de sa något och när de gjorde det var det Ilma som började.

- Dricker du inget? Vad Ilma hade sett hade han inte druckit något på hela kvällen, medan hon själv hällt i sig allt hon kommit över.

- Jo, men inte alkohol. Svarade han med en antydan till leende. Vilken dåligt formulerad fråga, klart han drack något. Hon drog fram vodkaflaskan från insidan av jackan och öppnade korken och för att ta  en stor klunk.

- Fy fan vad äckligt! Vill du inte ha lite? Den starka alkoholen verkade snabbt och gjorde henne både sluddrig och självsäker

- Nej tack. Varför dricker du om det är så äckligt? Han såg bekymrad ut, kanske lite besviken. Detta hade han inte väntat sig av henne. Innan hon svarade tog hon ytterligare en klunk.

- För att jag vill glömma. Hon kollade ut över havet och lät tårarna komma. Flera klunkar och lite av innehållet rann utanför munnen.

- Hur är det med dig? Rynkorna i pannan blev flera när han ställde frågan. Gud vilken dålig fråga tänkte Ilma, är det inte uppenbart hur det är med mig.

- Några klunkar till sen mår jag fint.

- Några klunkar till och du kommer trilla i vattnet när du reser dig upp.

- Då reser jag mig väl inte då. Svarade hon lugnt och oberört innan hon hällde mer sprit i halsen. Det brände och läpparna svullnade upp. Hon la sig på rygg och efter en stund gjorde Ted likadant.

- Erkänn inget ikväll Ilma, om oss, om det finns ett sådant. Hon skakade på huvudet som svar och tog hans hand.

- Inte ett ljud.

Tiden försvann och ingen av dem hade en aning om hur länge de hade legat där. Ilma drack klunk efter klunk och flyttade närmare Ted. De låg mittemot varandra med endast centimetrar av luft som skiljde deras ansikten åt. Ted sparkade ner flaskan i vattnet, trots att lite mindre än halva innehållet var kvar. Ilma brydde sig inte, hon behövde inte mer, hon visste att hon inte skulle glömma ikväll. Hon var alldeles för närvarande, precis som den kvällen och även om hon inte önskade någon annan bredvid sig så ville hon inte förknippa honom med den kvällen. Hur det än var eller blev så var hon så otroligt kär i honom. Och han visste det nog, men ville inte veta, ville inte förstöra något så bra med något så dumt som kärlek. Så där låg de, med världens avstånd trots tre centimeter ifrån varandra.

I soffan, samma soffa som blivit lite mer nedsjunken på precis samma plats vid denna tidpunkten varje torsdag i tolv månader.

Hon hade lyssnat på somrar och prov, hur de varit roliga somrar och väl godkända prov. Hur kärlek hade kommit i överflöd från alla håll och hur den aldrig riktigt blivit sedd, aldrig fått någon uppmärksamhet. Öronen hade tagit in varenda ord om hur inspiration blivit till ouppnåeliga mål och hur bra musik förvandlats till spikar som rev fram tårar. Prestationsångest och existentiell ångest hade kommit på tal. Vad skulle livet innebära. När surfing eller fotboll inte var alternativ, när skrivandet dött och fotograferandet blivit för dammigt. Vad var livet då? När vänner som sviker tar mer plats i huvudet än de som skulle offra livet om det blev nödvändigt. Ansiktet hade varit nedtryck i kudden så många gånger. Men ändå fanns där något som var menat för leenden.

När vintern kom blev händelserna djupare, kallare och lösare. Som snön. Snön som framkallade allergier, inga andra reaktioner än tårar. Hårtoppar klyvdes och ingen klipptid bokades. Hon började oroa sig för att problemet aldrig skulle bli synligt. Samma jeans varje gång, en ny förkylning varje gång. Hur kunde så många bakterier hitta till en redan infekterad kropp. För depp är också en bakterie. Depp var ett ord en bästa vän hade hittat på. (De kunde hålla händer och gråta när de sa jag hatar dig depp). Fan, kom på det nu då. Inget är ju egentligen så dåligt nu längre.

Med våren kom nya reaktioner. Inte pollen. Förväntningarna. På att allt skulle bli bättre. Förra våren hade varit första gången. Stoltheten över att ha vågat hade hjälpt till hela vägen. Kanske lika mycket som den hade sänkt för var det verkligen möjligt att vara så här svag. Så svag att hjälp behövdes för att stå upp. Men det var då. Skelettet var starkare och benen kunde enkelt hålla upp en kropp nu.

Torsdag efter torsdag hade hon lyssnat på en livshistoria som berättades från början. Säkerligen hade inte allt kommit med, men tillräckligt mycket för att hon skulle förstå var felet låg. Vilken bugg som behövde fixas. Synd bara att inte rätt person kunde se det. Vännerna runtomkring hade aldrig varit så nära och så bra som nu.

Sara skrev ner några siffror på en bit 20 grams papper, hon skrev snirkliga krumelurer med svart kulspetspenna. När tio siffror var nedskrivna räckte hon fram lappen.

-Här, du vet att du kan ringa när som helst, om du kommer på något. Jag känner att vi är nära nu.

Förvirrat togs lappen emot och conversebeklädda fötter stegade ut ur rummet för sista gången. Vad hade hon menat med “vi är nära nu”?

Det regnade ute och fötterna klampade i vattenpölar med grå asfalt som botten. Lika grå som insidan av kroppen i conversen kände sig. Varje torsdag. Detta året av besök i det vita rummet med stora fönster och en divan uppställd mitt i rummet hade inte gett något resultat. Hon hade sagt att detta var ett speciellt fall, att svaret inte kunde ges, att det måste upptäckas. Och det var nära nu.

Molnen skingrades från himlen och solen värmde igen. Då kändes det i hela kroppen och en hand sträckte sig efter en mobil i en jackficka. Ett tiosiffrigt nummer knappades in och signalerna gick fram.

- Sara Hult, terapeut.

- Var det verkligen så enkelt?

- Inget i livet är enkelt.

- Du får allt att låta så kryptiskt.

- Jaja, kom du fram till något eller.

Tvekande, andetag.

- Jag vet inte hur man är lycklig, eller hur?

Det kändes genom telefonen hur hon log. Men hon sa inget, lät rösten fortsätta.

- Jag har aldrig på riktigt varit lycklig och nu när allt är så bra så vet jag inte hur jag ska göra. Vet inte vad jag ska göra av lyckan.

- Du har blivit lycklig men du vet inte hur man är det.

Antikropparna till bakterien depp hade skapats.

Kommer ihåg när skolsystern i blästad tyckte jag skulle träffa en dietist och hur jag bara gick med på det. Åh en kul grej. Kommer ihåg hur brastads skolsyster tog upp det och det var första gången jag hade en out of body experience. Stängde av, hade tårar i ögonen och mådde så satans dåligt. Prata inte om saker ni inte kan hantera. 

Och nu när jag skriver ett idrottsarbete om hälsa och livsstil. Bara fuck off.

14.38 exakt rullar tåget iväg, bara ett fåtal snabba steg bort är jag. Men det är försent, tåget rullar och jag saktar ner farten, sänker huvudet. Jag hade ju planerat allt så bra, jag skulle springa ner till stationen och ta det tidiga tåget för att slippa få mitt hjärta utslitet i Bromölla. Fan. Men vad skulle jag göra? Mer än att sätta mig under ett tak, ta skydd från regnet som började falla istället för mina tårar. De tog ut varandra och jag föredrog regnet, det kunde jag gömma mig från. Jag behövde inte nödvändigtvis möta det eller känna det. Med Per Gessle i öronen, han älskade Per Gessle, satte jag mig ner på en allt för gammal bänk, fullklottrad och nedsmetad med gamla färgglada tuggummin. Tänkte, förberedde mig, en hel timme förberedde jag mig på att möta sorgen som hade kunnat bli en lycka, en sjuhelvetes stor lycka, men som blev en ännu större sorg.

15.35 går jag ut på perrongen. 15.36 kommer tåget.15.37 tvekar jag, jag kan ju vänta en timme till och ta ett senare tåg, jag frågar mig själv om det är rimligt. 15.38 ger tåget sig av, med mig på.

Det är fullproppat och att leta upp en plats är inte möjligt, inte för mig. jag vill inte sitta bredvid  någon jag inte känner, vill inte föra samtal om min nya utbildning med folk jag nästan känner, de min mamma känner eller till och med mormor. Istället stannar jag vid sidan av dörrarna  och tar ett stadigt tag om en av de gråa stängerna bakom min rygg för att inte trilla när spåret tar en kraftig sväng. Jag håller i mig, hårt, står stadigt och väntar i 13 minuter på smällen.

Tåget stannar vid stationen, folk går av, folk kommer på. Massa folk kommer på och däribland kan jag skymta en röd keps. Ägaren till den röda kepsen ställer sig på andra sidan dörren, precis nedanför den lilla trappan som går till de fullsatta sittplatserna. Det är folk överallt och han ser inte mig, dock ser jag honom. Jag tänker på hur många gånger jag haft chansen att säga något, chansen att visa något. Jag tänker på hur ont det gör att faktiskt se honom. Jag undrar om han någonsin kommer försvinna, om jag som tant kommer stelna när jag ser honom.

15.58 är vi framme och jag samlar ihop mig själv och mina grejer för att börja röra mig utåt. Hamnar mitt i folksamlingen och måste tränga mig ut samtidigt som mina ögon bara letar efter en enda person. Jag ser honom inte men jag letar febrilt, vill inte stöta in i honom samtidigt som jag vill dela alla mina ord med honom. Jag letar och ser inte var jag går. Snubblar baklänges ut genom dörren och landar stående, rygg mot rygg med en hjälpsam hand som håller mig uppe när jag egentligen skulle ligga på asfalten. Följer handen, armen, upp till ansiktet och blir livrädd. Han håller mig uppe från marken men ser till att jag snubblar allt som oftast. Allt går så snabbt, rusar, han säger “Oj! Hej!” ler och vinkar hejdå. Jag står kvar, förstenad. Det var detta ögonblick jag fasat över så länge, längtat efter och försökt att undvika. Det var detta som betydde allt för mig, men som för honom inte var något annan än ett möte med en före detta klasskompis. Han hälsade och vinkade hejdå, det är så det går till. Men det är aldrig så jag vill ha det, blir aldrig nöjd med det lilla, vill bara ha mer och mer och kan inte kontrollera något.

Jag står stilla kvar på perrongen, tåget har gått, ingen är kvar på den ekande plattformen i betong, jag är ensam kvar och där står jag. Förblindad över det jävliga som nyss inträffade. Jag hade ljugit för mig själv, visste att jag inte skulle hinna med det tidiga tåget, visste att jag inte skulle vänta på det senare, visste att vi skulle stöta på varandra, ville att vi skulle stöta på varandra. Jag hade förberett en dialog, något mer än ett hej eller hejdå. Det hade jag ju också fått, jag hade fått ett oj. Men inget gjorde mindre ont för det. Det var inte så här det skulle gå till.

Alla andra var helt inne i sina egna liv, förstod inte varför jag stod där helt ensam med tomma tågspår på båda sidor. Men det gjorde jag, jag stod ensam. Jag sprang ensam, jag flydde ensam. Ensam insåg jag att bussen snart skulle gå, den skulle inte anpassa sig efter mig, den skulle inte bry sig om att jag inte kunde röra mig, att jag stelnat. Men jag var tvungen att gå, måste hem. Måste få vara självvalt ensam och gräva in naglarna i handleden, inte så hårt att det gick hål, men tillräckligt hårt för att smärtan skulle lindra den inre smärtan, den som inte gick att laga med annat än kärlek. Så jag åkte buss hem, själv. Hoppade av efter tjugo minuter och åkte tio till i en ny. Allt ensam, utan honom, utan någon.

HAHAHA.

LIVET.

:(

 

Allt är fel. Bra liv och så, full osv ganska ofta. Är arton. Kan köpa cigg. Har haft en filmisk stund med snus i munnen då jag höll för munnen när jag gick förbi samtliga familjemdlemmar. Skrattar en massa. Men det är ändå fel. För det är fel person som smsar. Fel person som kramar mig hejdå. Fel person som hela tiden retas. Fel person som tror jag är kär i honom. Fel person som möjligtvis kan vara kär i mig. 

Så skickat en tredje vänförfrågan, ta inte bort den snälla jag. Jag dör av lycka när om svarar. Har kollat på twilight. Lyssnar på låtarna. Är ett nikotinvrak. Vill gråta. Vill lyckas. HELVETE

 

Har skickat in en novell på svenskan. Om honom, han som alltid kommer vara men aldrig kommer bli. Har tappat hoppet om det för han ska till äckelvärmen med någon annan. Värme är inte äckligt... Det är bara äckligt att de ska dit. Gött att jag har denna plasten ändå. Spricker.