vågaviljaflyga.blogg.se

Saker gör fortfarande ont. Saker kommer alltid göra ont. Ni kommer alltid göra ont i mig. Men han gör att det inte känns så hårt. Framförallt känns det inte lika ofta, knappt alls faktiskt. Såg en av eras bilder på instagram när han låg bredvid. Klickade bort den. Men fan jag behöver inte spela svår och sönder med honom. Han vet vilken jag är. Så jag gick in och gillade den. Tror inte ens att han märkte detta händelseförloppet. Allt är bara i mitt huvud. Och du säger att du har en kaos hjärna. Välkommen in i mitt huvud. Snälla kom in i mitt liv. Och stanna här.

Det är så mycket jag borde bry mig om men jag orkar inte. Det är så mycket jag borde tänkta på men jag ser till att alltid vara upptagen och sedan jobba. Och borde nog skriva om att förlora någon. Inte till döden, men till någon annan. Hur det är värre än att göra slut med en vän, värre än att förlora en kärlek, värre än att mista sin bästa vän. Det värsta är att ge bort din soulmate till någon annan som nu är hennes soulmate. Hur lång är återhämtningstiden på 19 och ett halvt år? För jag saknar ju att komma hem till henne och gå runt hela huset o leta efter henne. Hälsa på min andra familj, landa i hennes säng. Ta powernaps innan varje fest. Saknar att ligga i hennes säng och inte göra något, skratta, kolla på dirty dancing. Saknar ju henne och det är så mycket i mitt liv som påminner om henne. En kärlek slutar man följa överallt för att inte bli påmind men det kan jag inte. Och det sorgliga är att jag inte tror att hon bryr sig när hon kanske tror att jag inte bryr mig.

Jag har kanske aldrig varit så lycklig som 2015 men heller aldrig så olycklig. Och den kontrasten bröt ner mig totalt. Gjorde mig ostabil i varje millimeter. Jag kommer inte ihåg så mycket, men de säger att ångest gör att minnet blir sämre.

Gick bakåt i arkivet för att leta efter en bild och ramlade över några gamla texter. Varför kunde jag inte se och fortfarande inte kan se hur vissa studner faktiskt är bra och att när de är sämre så går det att pratat om dem.

 

I ett inlägg skrev jag om hur det kommer bli bra nu för det kan inte bli sämre, och så blev det så jävla mycket sämre.

 

Hittade ingen bild, bara några tårar åt att jag mådde så dåligt eller konstigt och gjort så länge. Men också stolthet över att jag vågade prata om det då, eller skriva i alla fall, kanske vare för att ingen läste denna bloggen då. Och så ilska över att allt är som det är. För jag svarar fortfarande "fint" när det rätta svaret är "förjävligt".

 

"Kommer fram till så mycket. Att allt är för stort, att ta en dag i taget är mitt sätt att överleva. Upptäcker att det inte är hösten och vintern i sig själva jag hatar, hatar bara att de inte är sommar eller vår. Försöker hitta fina saker i varje årstid och lyckas. Men mest av allt förstår jag att allt är så jävla stort och att jag inte vet något. Har inte en aning om saker och det lämnar mig ovetande och sårbar."

 

"Jag gillar punkter. Vissa tycker de blir som en stor klump på pappret, men jag gillar dem. De tar slut på en vacker mening endast för att kunna påbörja en ny.Något större eller något mindre, något annat. Kanske är de ett avslut på allt. En hel text som tar slut eller ett helt liv som tar slut. Avslut som ibland kan vara så svåra blir bra efter en punkt. Efter tre punkter så finns det en fortsättning, det är inget avslut. Men efter en, endast en svart prick sker ett avslut. Den delen tar liksom slut. Det jobbiga tar slut och det bra blir ett fantastiskt minne. Sen börjar en ny mening, text, ett nytt liv, där vi börjar bygga igen, börjar om. Igen, igen och igen. Men det är bra"

 

Men jag är inte redo att bertta för något. Så jag flyttar det från den ena bloggen till den andra

Lina Stoltz skriver att avstånd i mil ger avstånd i känslor. Men hon har fel. För du är på andra sidan jorden men mina känslor lever kvar som om du var i grannstaden. Och Melissa Horn sjunger att hon saknar dig mindre och mindre, att hon har glömt dig en vacker dag. Men jag saknar dig mer och mer och dagen då jag har glömt dig är inte det minsta vacker. Dagen jag har glömt dig är samma dag som jag slutar tänka, slutar finnas till.

Det är så mycket jag vill fråga dig. Men du är på en helt annan plats. Så mycket jag behöver få svar på. Men jag sover när du svarar och du sover när jag är vaken.

 

Så mycket kring den där dagen och kvällen. När jag rusade ut genom dörren för du kom aldrig in. Du stod där utanför och jag gick förbi. Sen kom du efter. Du pratade och jag skrattade. Jag förstod ingenting då och jag förstår fortfarande ingenting. Varför dansade du med mig? Varför lät du mig sova hos dig och varför sov jag inte i din säng? Varför höll du kvar din hand mot min bakom hennes rygg och varför tog du sedan bort den? Varför lät du mig dricka ur din flaska men rörde aldrig mina läppar? Varför är du så långt borta men ändå alltid i mig.

 

Jag kan höra hans röst i mitt huvud, likaså se hans ansikte. Det gör mig så otroligt glad när hans namn är på skärmen, när jag får prata om honom och säga hans namn. Och hon frågade om något hade gått sönder och jag svarade nej men tänkte att mitt hjärta går sönder flera gånger i minuten samtidigt som det gör lyckliga volter dubbelt så ofta. Jag kanske verkar krossa hjärtan på rutin men det är ju bara honom jag vill ha och det är ändå mitt hjärta som tar mest smällar.

Så nu komminucerar jag med rubriker, på bloggar han aldrig läser.

 

 

O allt jag kan tänka på är honom. Fotboll är han fotboll är alla jävlar jag känt något för. Fotboll är kärlek.

Jag cyklade i solnedgången med en flaska vin i min sommar-ryggsäck. Vi blev fulla och rökte en helt vanlig måndag. Aa, snart sommar.

Jag lyssnar på fröken svår och vet att jag känne rigen mig, kommer alltid att göra det. Men jag är glad nu, lycklig. Och jag skriver inte lika bra då. Så dumt att det ska vara svårare att skriva om bra saker, inte lika instresant, kan inte riktigt romantisera det än för det är bara början. Hoppas jag.

Jag har alltid varit kär. Men när det varit på allvar så har jag stängt av. Har aldrig varit känslosam för jag har inte vågat. Men nu är det nog på riktigt, och jag vet inte hur man gör. Vet inte hur man bryr sig så där som man ska bry sig, inte hur man skrattar när man måste. Kan bara dryg och sönder när det kommit så här långt

När allt plötlsigt går bra då förstår man inte riktigt det. Och nej jag kan inte helle stava när jag är så här glad, lycklig. För helt plötsligt får jag bekräftelse från precis rätt håll.

 

 

Hyperventilerar för det är så maffigt när något faktsikt går bra. 

 

Sen blir man trött för all energi har tagit slut och man har inte ätit på en vecka.

Vill ha honom så jävla mycket. Vi har konversationer nu, det är inte bara osammanhängande bilder hit och dit. Och jag bara ler när hans namn syns på mobilen. Men jag slutar alltid svara efter ett tag, när det inte är säkert att han ska svara tillbaka. Måste verkligen lära känna denna snubben.

 

Jag höll mig vaken tills du vaknade på andra sidan jorden. Kollade klockan hela kvällen, kollade vad klockan var hos dig. Sedan skrev du att det var 29 grader där och då somnade jag helt lycklig fastän du är hopplöst förälskad i en annan. Och du är det enda jag tänker på.

Vet inte ens. Blev störtledsen för att jag strulade med någon annan. En kille som jag dessutom träffat innan. Men han var ju inte du.

 

Detta är det mest riktiga efter den där andra. Den där som jag aldrig kommer släppa hur mycket jag än försöker, hur många andra jag än träffar. Jag letade efter någon slags närhet i somras, men hur nära vi än kom varandra fysiskt så var jag alldeles ensam psykiskt.

 

Men jag kollar på hans profilbild och ler samtidigt som det gör så jävla ont. För han är hopplöst förälskad i en annan. Och visst gör det också ont men förväntar mig inte så mycket längre. Behöver bara något litet då och då att leva på. Har gett upp att leta fter kärlek, finns den så kommer den väl senare.

Jag behöver en mentor som läser det jag skriver och som kan följa med mig på saker jag inte vågar själv. Som kunde pushat mig till min första idé om gymnasiearbetet. Jag vill att någon ska läsa och bekräfta mig. Jag vill veta om jag kan skriva på riktigt.

När jag ställer mig på vågen är jag tio kilo lättare men hjärtat är tyngre än någonsin. För igår skrev han att han är hopplöst förälskad i någon annan och jag försökte skämta bort det men var bara tom. Och mamma säger att jag har blivit smalare och hon säger att det är fint, vet inte hur mycket hon provocerar. Men hon säger att jag inte får sluta äta o egentligen är hon avundsjuk. Men jag är sjuk hela tiden, blir så lätt förkyld och är så trött. Har ont i hela kroppen och det kanske har ett samband. Men nu ska jag aldrig mer titta åt hans håll, jag ska skita i kärleken och börja strula runt igen. Vänta på sommaren.

Det är alltid allt eller inget. Antingen älskar jag om dig eller så hatar jag dig. Jag är kär eller inte kär, inget mellanting. Jag har glada dagar och ledsna dagar, riktigt glada eller riktigt ledsna. Är jag sjuk så är jag dödssjuk, annars är jag frisk. Det är vitt eller svart, för det är enklast så. 

Ibland blir det för mycket. Jag fick två lyckliga dagar då jag var superglad och grät nästan av lycka när jag somnade. Sen kom lördagen och allt bara försvann. Jag blev så där tyst igen. Tyst och trött. Och jag försökte verkligen, föröskte vara glad, försökte svara på tilltal och föra en konversation. Men det gick bara inte. Så jag kom hem och grät, sov sedan i tolv timmar. 

 

Jag vet inte exakt vad det är som har gjort att det har blivit så här dåligt. Jag har alltid kunnat hantera det innan, förutom fåtal dagar. Efter att jag lämnade blästad så var allt så skönt och bra. Men det är det inte längre. Och det kanske bara är för att det är vinter men jag orkar fan inte.

Juste, klippte naglarna också. Det var en kväll efter hans nammn kommit på tal som det gjorde så ont så jag rev upp handleden. Det behöver inte hända igen. Jag ska inte behöva ljuga om att jag trillade ner för en trappa och skrapade såret.

"Du skadar dig ofta just där"

Jag gråter för allt och jag gråter för inget. Fattar ju att jag inte kommer gå hel ur det här ensam. Tur att jag har henne. Hon som säger jag lägger inte på förens du har somnat. Hon som säger nej det gör du inte när jag svarat att jag mår bra. Hon som alltid berättar hur bra jag är. Hon som är okej med att jaghar min trygga punkt i henne och att hon har den någon annan stans. Hon som säger godnatt kära vän och säger att det är vårt alltid. Utan henne hade jag aldrig kommit upp ur sängen, ut ur rummet. Aldrig varit i skolan. Aldrig haft roligt. Aldrig levt på kanten. Aldrig utsatt mig om och om igen för kärlek. För jag vet att när det går åt helvete, det är alltid bara en tidsfråga, då finns hon där.

Jag trodde det var en tyst överenskommelse att vi inte pratade om honom om det inte var jag som tog upp det. Inte att du skulle säga hans namn utan att jag var beredd på det. Jag fixar inte det. Han har förstört mig så jävla hårt utan att han ens vet om det. Jag kommer aldrig komma över honom. Kan ha hur mycket känslor som helst för andra men han kommer ju alltid att finnas där och jag tror det är det som gör så satans ont. Att han aldrig kommer vara min, han kommer alltid bara finnas i mina tankar.

Så mycket som hände denna sommaren. Bara skrattar när jag kollar på bilder och minns tillbaka. 

De bästa stundrna i livet har man inga bilder från och det finns inte en bild efter ett i fredagsnatt/lördagsnatt.

 

Det var lite som en dröm, snyggaste och roligaste killen kommer och sätter sig vid vårt bord på BK. Vi börjar snacka och han är från Stockholm. Han drar upp sin luva så att ena örat fastnar utanför och han låter det vara så. Jag säger "snyggt" och pekar, han säger "jag vet" och ler, låter det vara så. Han har sin kusin på klubben bredvid och vi vill gå dit. Hon frågar om vi verkligen kommer in, han svarar "Detta är Danmark, det finns inga gränser i Danmark." Så jag hämtar servetter, för att jag är rastlös, egentligen för att de två ska få prata. Varför så osäker på mig själv, det var ju mig han valde sen. Vi går in, vi beställer. Hur mycket pengar kan man spendera på drinkar och öl på en enda kväll? Vi dricker, vi snackar. "hur mår du?" "okej" han kysser mig "mår du bra?" "ja" "ska vi gå?" "ja". så vi går. "jag drar nu". Så vi går, han drar undan mig för det kommer en cykel. och han säger att det är okej, han säger jag ska visa dig. Och det gör han. Det vara bara mitt eget fel att jag valde att gå hem. Men det är inget att ångra för jag kan inte göra det ogjort, bara lära av mina misstag.