kapitel tio
När Ted letade upp henne hade hon precis hittat en flaska vodka som hon gömde innanför jackan när hon följde med honom utan att protestera. Frida och Isabelle satt kvar i soffan där de suttit större delen av kvällen efter att berusningen försvunnit, som den gjorde bara några timmar efter att de kommit trots all den mängd de tagit ur Ilmas flaska. Ted tog Ilma i handen och ledde henne ut genom dörren och nerför gatorna tills hon kände sand under fötterna. De hade kommit ner till stranden och fortsatte ut på bryggan. Den var helt tom och det enda som hördes var skvalpandet av vågor mot träbryggan och ett avlägset ljud av dunkande musik. Längst ut där bryggan gick ut på båda sidorna satte de sig ner. Det tog lång tid innan de sa något och när de gjorde det var det Ilma som började.
- Dricker du inget? Vad Ilma hade sett hade han inte druckit något på hela kvällen, medan hon själv hällt i sig allt hon kommit över.
- Jo, men inte alkohol. Svarade han med en antydan till leende. Vilken dåligt formulerad fråga, klart han drack något. Hon drog fram vodkaflaskan från insidan av jackan och öppnade korken och för att ta en stor klunk.
- Fy fan vad äckligt! Vill du inte ha lite? Den starka alkoholen verkade snabbt och gjorde henne både sluddrig och självsäker
- Nej tack. Varför dricker du om det är så äckligt? Han såg bekymrad ut, kanske lite besviken. Detta hade han inte väntat sig av henne. Innan hon svarade tog hon ytterligare en klunk.
- För att jag vill glömma. Hon kollade ut över havet och lät tårarna komma. Flera klunkar och lite av innehållet rann utanför munnen.
- Hur är det med dig? Rynkorna i pannan blev flera när han ställde frågan. Gud vilken dålig fråga tänkte Ilma, är det inte uppenbart hur det är med mig.
- Några klunkar till sen mår jag fint.
- Några klunkar till och du kommer trilla i vattnet när du reser dig upp.
- Då reser jag mig väl inte då. Svarade hon lugnt och oberört innan hon hällde mer sprit i halsen. Det brände och läpparna svullnade upp. Hon la sig på rygg och efter en stund gjorde Ted likadant.
- Erkänn inget ikväll Ilma, om oss, om det finns ett sådant. Hon skakade på huvudet som svar och tog hans hand.
- Inte ett ljud.
Tiden försvann och ingen av dem hade en aning om hur länge de hade legat där. Ilma drack klunk efter klunk och flyttade närmare Ted. De låg mittemot varandra med endast centimetrar av luft som skiljde deras ansikten åt. Ted sparkade ner flaskan i vattnet, trots att lite mindre än halva innehållet var kvar. Ilma brydde sig inte, hon behövde inte mer, hon visste att hon inte skulle glömma ikväll. Hon var alldeles för närvarande, precis som den kvällen och även om hon inte önskade någon annan bredvid sig så ville hon inte förknippa honom med den kvällen. Hur det än var eller blev så var hon så otroligt kär i honom. Och han visste det nog, men ville inte veta, ville inte förstöra något så bra med något så dumt som kärlek. Så där låg de, med världens avstånd trots tre centimeter ifrån varandra.