vågaviljaflyga.blogg.se

Gick bakåt i arkivet för att leta efter en bild och ramlade över några gamla texter. Varför kunde jag inte se och fortfarande inte kan se hur vissa studner faktiskt är bra och att när de är sämre så går det att pratat om dem.

 

I ett inlägg skrev jag om hur det kommer bli bra nu för det kan inte bli sämre, och så blev det så jävla mycket sämre.

 

Hittade ingen bild, bara några tårar åt att jag mådde så dåligt eller konstigt och gjort så länge. Men också stolthet över att jag vågade prata om det då, eller skriva i alla fall, kanske vare för att ingen läste denna bloggen då. Och så ilska över att allt är som det är. För jag svarar fortfarande "fint" när det rätta svaret är "förjävligt".

 

"Kommer fram till så mycket. Att allt är för stort, att ta en dag i taget är mitt sätt att överleva. Upptäcker att det inte är hösten och vintern i sig själva jag hatar, hatar bara att de inte är sommar eller vår. Försöker hitta fina saker i varje årstid och lyckas. Men mest av allt förstår jag att allt är så jävla stort och att jag inte vet något. Har inte en aning om saker och det lämnar mig ovetande och sårbar."

 

"Jag gillar punkter. Vissa tycker de blir som en stor klump på pappret, men jag gillar dem. De tar slut på en vacker mening endast för att kunna påbörja en ny.Något större eller något mindre, något annat. Kanske är de ett avslut på allt. En hel text som tar slut eller ett helt liv som tar slut. Avslut som ibland kan vara så svåra blir bra efter en punkt. Efter tre punkter så finns det en fortsättning, det är inget avslut. Men efter en, endast en svart prick sker ett avslut. Den delen tar liksom slut. Det jobbiga tar slut och det bra blir ett fantastiskt minne. Sen börjar en ny mening, text, ett nytt liv, där vi börjar bygga igen, börjar om. Igen, igen och igen. Men det är bra"

 

Men jag är inte redo att bertta för något. Så jag flyttar det från den ena bloggen till den andra